Det doftade ljuvligt när jag öppnade dörren och sensationen höll i sig när jag rispade ner filéerna i sitt spad. Mmm gott. Måste dock varna för att det lätt blir torrt om man inte äter det nästan omgående. Det serverades i hamburgerbröd tillsammans med coleslow sallad och pommes. Helt ok och inte sista gången.
Nu skall det lagas mat fast jag inte är hemma. Enklast möjliga.
Slow cooking gryta, ingredienser, tid och klart! Hoppas det blir lika gott som bilderna visar. Men enligt tonåringen luktar det fantastiskt.
Ingen missade väl att det var våffeldagen i går? Lillkillen hade i alla fall full koll. Efter träningen var det våfflor som gällde, smeten och järnet stod redo för honom efter det att middagen var avklarad.
Smöra järnet, fylla på smet, grädda och voila resultatet blev smarrigt.
Arbetskamraten kände nog av mitt blodsocker, för plötsligt stod det en morotskaka till kaffet. Hann tyvärr äta hälften innan bild. Men god var den!
Eller hur man skrämmer mamma. .
Får ett samtal från lillkillens tränare att han kraschlandat under träning på bygel och att ambulans var inringd. Det tog inte lång tid innan även vi var på plats i hallen med hjärtat i halsgropen. Lillkillen var lugnet själv där han låg på golvet och blev fixerad av ambulanspersonalen. Och sedan blev det transport till sjukhuset. Lite spännande tyckte han det var, även om inte sirenerna var på utan det var en lugn resa. Väl framme stod ett team på 5 personer redo att ta hand om honom. Undersökning skedde lugnt och systematiskt och aldrig fanns det någon panikkänsla att det fanns någon allvarlig skada, men inget lämnades åt slumpen. Röntgen av nacke och rygg för att verkligen vara säkra och under hela tiden låg han stenhårt fixerad. En jobbig väntan innan röntgensvaren kom att allt var okej. Inget brutet eller skadat, men lite ömhet i musklerna och ev huvudvärk kunde vi räkna med. Det var med djup suck av lättnad vi lämnade sjukhuset ett par timmar senare.
